Tag Archives: Musik

Vid din sida, Röd

93:02. Det ska inte få hända och det var äckligt hemskt att se hur den största delen av Gamla Ullevi explodera i glädje från folk som satt med hörlurar och lyssnade lika mycket på hur det gick i hockeyn några hundra meter bort, som de tittade på fotbollen framför näsorna på dem. Eller som hur hela ”levande sittplats”- konceptets svaga ben gick och köpte korv och popcorn i halvtid. Det fanns inte en själ på plats i halvlek. Det skrivs relativt gott om GAIS och klackens insats i medier, jag vet inte om det är för att ännu hårdare gnida in förlusten eller om de bara tog sig en skvätt champagne för mycket på pressläktaren.

På bortasektionen var det precis som det skulle vara. Öl i håret, trångt och skrikigt även om människorna runt omkring våra platser var lama i största allmänhet. Allt kredd till klackledarna som försökte synka. Men vad spelar det för roll, när ett misslyckat utlandsproffs dobbar in förlustmålet och skjuter liv i medgångssupportrarnas halsar? Det var bara att försöka tränga undan det, skapa sig minnesluckor och glömma mobilen på ett vardagsrumsbord. Tråkigt nog har jag fortfarande i alldeles för klart minne hur höstnatten tryckte sig långt in under skinnet några minuter i nio på måndagskvällen. I morse ville jag helst ligga kvar med ansiktet i kudden, för vem vill se sig själv förstörd i morgonspegeln – man kan bli deprimerad för mindre.

Tur att man har vänner som livat upp helgen tidigare, och tur att man har vänner som man kan ta sig igenom motgångar med. Dessutom släpper Kent nytt om inte alls lång tid och nästa år är det dags för turné igen. Vändning.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Små steg

Utanför fönstret roar sig motordriven ungdom med att slita sina däck mot den regnblöta asfalten. Här inne vid datorn är de obligatoriska höstljusen tända och teet har precis hunnit svalna så till den grad att man inte bränner sig längre. På ett sätt vill jag hur gärna som helst att telefonen ska vibrera och skrämma vettet ur mig, men samtidigt känns det som att det kanske är bra om den inte gör det. Logiken brister, som alltid dessa sena mörka kvällar och det är därför jag älskar hösten så. Det behövs inte speciellt mycket logik, utan det handlar mer om att ta hand om sig själv, hålla sig undan rusket och göra det bästa utav situationen. Som att dricka te, lyssna på José González och bara vänta in småtimmarna genom att skriva dessa rader och några trettio till på ett annat håll.

Det är en dag i morgon också.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Fint som snus

Så. Jag har ännu en gång sett Happy-Go-Lucky och njutit av engelsk, flummig diskbänksrealism igen. Mike Leigh vet verkligen hur man gestaltar ett talspråk på film. Det vet Ken Loach också. Helt fantastiskt i Looking for Eric. Nu ska jag nog kunna skriva en recension på den också, Happy-Go-Lucky alltså.

Jag har verkligen saknat Vapnet. Vapnet, höst och te. Inte riktigt fulländat, men ändock en bit på vägen.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Lite mer från Way Out West

Nu har jag kommit mig för att redigera några fler bilder. Titta gärna. Och säg väldigt gärna någonting om dem.

Klicka på bilden för att komma till min flickr.

Basement Jaxx

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Arlanda

Min senaste drog heter Andreas Tilliander. Mycket på grund av den här låten tillsammans med Jocke Berg. Samtidigt blir jag mer och mer övertygad om att elektronisk musik är framtiden, för att uttrycka sig ungefär som Anton då han hyllade Röyksopp efter konserten på Way Out West.

Jag ger er Arlanda via Spotify.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Way Out West

Det blev bara pyttelite fotoredigering av bilderna från Way Out West. Fler bilder lär komma inom kort. Kanske redan i morgon.

Men här kommer två tjuvtittar.

Wilco
Wilcos maskot

Beirut
Beirut

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Dags för slagsmål!

Biljetterna till Way Out West är så äntligen inhandlade. Och jag råkade få med en konsertkompilation med Wilco på DVD också. Det går inte att lämna Bengans utan någon slags skiva. Anton och Hanna köpte också biljetter, så jag vet att jag inte blir helt ensam ifall alla andra helt plötsligt och onödigt skulle få för sig att dra sig ur i sista stund.

Kungstorget var knôkat med folk som slutat jobbet tidigare för att njuta av sista(?) sommarsolstrålarna och det var praktiskt taget omöjligt att ta sig i genom massan med folk under Veronica Maggios spelning som inledde årets Kulturkalas, åtminstone för min egen del. Det var nästan omöjligt att få en glimt av henne också, typiskt nog eftersom det är viktigare än musiken för mig. När de flesta nyfikna själarna, som mest bara var där för att slå sönder den sena eftermiddagen, blev det desto mer dansutrymme runt åttatiden under Navid Modiri och Gudarnas spelning. Hela torget gungade under dansande fötter och jag fick gåshud inte mindre än fem gånger i den vibrerande luften. Musiken var fantastisk och de har utvecklats som liveband något oerhört på de få år de varit ute och spelat. Det här var, enligt egen utsago, den sista spelningen på väldigt länge (Navid ska bli pappa bland annat). Den senaste plattan har blivit fantastiskt bra på sista tiden, även om det tog tid för den att sätta sig för mig. Men live. Jisses, vilken bra blandning.

Han väckte den där lille iraniern i mig i alla fall. Och han bad honom att dansa.

Och som han dansade med sitt vildvuxna, sexiga unibrow.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized