Tag Archives: Regn

Små steg

Utanför fönstret roar sig motordriven ungdom med att slita sina däck mot den regnblöta asfalten. Här inne vid datorn är de obligatoriska höstljusen tända och teet har precis hunnit svalna så till den grad att man inte bränner sig längre. På ett sätt vill jag hur gärna som helst att telefonen ska vibrera och skrämma vettet ur mig, men samtidigt känns det som att det kanske är bra om den inte gör det. Logiken brister, som alltid dessa sena mörka kvällar och det är därför jag älskar hösten så. Det behövs inte speciellt mycket logik, utan det handlar mer om att ta hand om sig själv, hålla sig undan rusket och göra det bästa utav situationen. Som att dricka te, lyssna på José González och bara vänta in småtimmarna genom att skriva dessa rader och några trettio till på ett annat håll.

Det är en dag i morgon också.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Det börjar dra ihop sig

Att vara volontär är den enklaste av saker. I alla fall för oss tre som fick slåss om att flytta en kona för varje bil som skulle in på parkeringen, öppna en grind för Tysklands spelarbuss och stå och titta på träningen när det inte fanns någonting annat att göra, vilket var ungefär hela tiden.

Och i morgon bitti lär det bli ännu lugnare eftersom fotbollsmorsorna från Floda BoIF inte har några uppdrag. Jag ber till högre makter om att regnet har uppehåll mellan 8 och 12 och 15 och 19 i morgon bara. Då kan jag njuta.

Nu sova. De düska pojkarna måste ju ha någon som öppnar grinden i morgon också.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Spridda tankar

En resa till Danmark är bokad inför söndagen. Hem på tisdag. It’s going to be outrageous, I just feel it. Skönt att komma ut på ett litet äventyr igen. Det blev väldigt döfött, som ett vakuum, efter New York och jag har jobbat i princip i hela tiden. Nästa vecka blir fri från lager, men med lite volontärsarbete i stället. Ombyte förnöjer.

Family Guy är så jävla bra.

Olle Ljungström också.

Jag har hållit mig ifrån läsken i fyra dagar när tolvan är slagen. Det trodde du inte, va?

Och Way Out West blir årets sommarfest. Om jag kan få ledigt, bäst att fråga chefen snart.

Regnar gör det, men i huset mittemot speglar sig solen. Det blir en mycket konstig stämning ljuset bjuder på när jag sitter och avundsjukt läser liverapporterna från Stockholms Stadion där en viss Springsteen rockar loss. Jag gör nog kväll tidigt, tänker jag. Det är ju jobb i morgon igen. Men det är fredag. Det är skönt.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Regnet värmer en vilsen själ

Ursprungligen publicerat den 10 december 2007 klockan 18:50.

Destination: Ett kafé i Kemp Town. Dit skall bussen bära mig; den beige-röda dubbeldäckaren som genom regnet syns på håll. Över gatan leker ett gäng fulla ungdomar katt och råtta mellan tutande bilar. De går på bussen strax efter mig.
”Keep it fucking quiet, lads!” ekar busschaufförens röst.
Jag bryr mig inte om dem, sätter mig på övervåningen och skruvar upp volymen på min iPod som spelar ljuv göteborgsk rock från en skäggig man i kaftan och sina vänner. Imma på rutorna och himlen är nattsvart, klockan är ännu bara åtta, men jag vet var jag skall och jag vet vart jag skall gå av. St. James’ Street närmar sig och när bussen öppnar sin dörr kliver jag av.
”Cheers!”
”Cheerio, mate!” svarar föraren.
Jag ser en vän utanför den orientaliska butiken på hörnet. Säger hej och uppdaterar läget, ser tre andra bekanta ansikten och vi tar ett par steg uppför gatan till ett kafé. Med en vackert dekorerad kaffe sitter vi och diskuterar gemensamma ämnen som vi aldrig pratat om förut. En av vännerna rullar en cigarett, vilken blir helt misslyckad.
”Det beror på filtret”, skyller han ifrån sig, och förbannar sig själv för att ha köpt fel sort.
Värmeljusen på borden skapar levande skuggor på de mörka väggarna och taklampornas sken dämpas för att ge ytterligare uppmärksamhet åt den belysta mikrofonen i hörnet. Bakom scenen hänger mörka gardiner för att skydda från insyn och utsikt.Det regnar fortfarande på andra sidan fönstret och gardinerna. Människorna som slinker in av nyfikenhet eller av målmedvetenhet skakar av regnet från sina paraplyer och regnrockar.

En nervös, ung kvinna äntrar scenen med en gitarr. Såpbubblor börjar fylla rummet som nu också är fullt av människor som vill lyssna på det mäktiga ordet.
”I might forget the text and whatever ‘cause I’m so fucking nervous but hey – here it goes” darrar hennes röst. Hennes sång är lugn och vacker. För ett slag, genom två och en halv låt är hon det vackraste man kan föreställa sig. Avskalad och naken för allas blickar, sjungandes sina egna texter och spelandes sin egen musik. Det blir bara två och en halv sång hon spelar det sista stycket har gått henne förlorat i nervositeten.
Min vän förbannar fortfarande sin misslyckade cigarett. Vi får berättat för oss att en man från Sydafrika skall läsa upp ett par dikter för oss. Han kliver upp i ljuset (Regnet smattrar fortfarande ned bakom scenen). Utseendet gör honom till vilken kille som helst i tjugofemårsåldern, men då han med skälvande röst handlar om en självupplevd historia, en mycket traumatisk historia, lyser ljuset på honom på ett annat vis och man kan se ett ärrat ansikte. Inte utan knytnävar och knogar, men av livet.
Han börjar lugnt. Ökar i tempo och rimmen tätnar. I mitten av sin upplevelse når aggressiviteten sin kulmen och han skriker ut sin desperation och viftar med armarna för att få oss att förstå. Argsintheten dör ut och sorgen, desperationen finns kvar. De sista raderna är tyst viskande. Håret på mina armar står upp och jag vill aldrig att applåderna skall sluta. (Detta var för övrigt ingen romantisering) Med tårar i ögonen tar han emot värmen från oss i publiken som önskar vi kunde vara som honom.
Han blir som en inspirationskälla för oss andra vilsna författarsjälar som inget hellre vill än att berätta och framföra. Regnet smattrar och stundom hör man vinden vina förbi de tunna glasskivor de kallar fönster i det här landet. Det finns mycket kärlek i det mörklagda rummet.

Så slocknar ett värmeljus. Jag går hem genom regnet och fantiserar ihop sagor om prinsar, prinsessor, mediemoguler och rocklegender. Det kan bli en lång natt med pennan i hand.

Egentligen satt jag kvar och avnjöt fler historier, sånger och dikter. Sedan tog jag bussen hem. Men jag satt uppe långt kvar på småtimmarna och tänkte. Skrev sagor i mitt inre. Som någon gång, någonstans kanske kommer ut på ett tomt ark papper.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Monster

Ursprungligen publicerat den 30 oktober 2007 klockan 13:31.

Tung och fuktig ligger luften över kusten. På piren lyses staketen upp av gult lysande gatlyktor. Asfalten på kajkanten där staketen skyddar en från att falla är becksvart. Jag stödjer mig mot räcket och är tagen av den råa stämningen. Måste sätta den ena foten försiktigt framför den andra; svarta hål att falla i och krokben att snubbla på känns nära trots att inte en kropp är ute, men tusentals oroliga själar virvlar runt omkring mig. De mörkaste utav skuggor skönjs i ögonvrån. Hur de dansar och leker med mitt sinne. Ibland tränger vinden igenom min rock och jag känner hur missnöjda röster avlägset klagar över hur något lurat dem att kasta bort sitt liv. Dånet är öronbedövande, mängder av skrikande själar blåser in och kämpar för att nå tillbaka. Förgäves. Ett nytt försök, men ingenting kan få tillbaka det de en gång hade. Vågorna rullar in en efter en, min frustration ökar i styrka tillsammans med mullret. Jag står på kanten av piren med ilska i ögonen och skriker.

”Hur långt går du, för att uppnå alla själviska mål? Ord efter ord lämnar oss sårade, djupt sårade. Märker du inte hur du föder odjuren som lever inom oss? En dag kommer du stå upp till knäna med den skit du lämnar efter dig. Alla stackars lättlurade satar du har bedragit kommer inte att förlåta. Vart skall du gömma dig nu, nu när det är krig?”


Det tystnar och allt blir lugnt. Jag vänder ryggen till och vandrar därifrån. Jag inbillar mig, om bara för en stund, att jag räddat ett liv i kväll när jag ser en mörk gestalt gå upp från stranden. Snart blåser det upp igen. Inget hjärta eller samvete syns i det frustande svarta.


28 oktober, 2007
Det hade regnat hela dagen i Brighton. Havet var ilsket och en vän har mått dåligt. Vi har pratat mycket om havet, njutit av det under dagarna och pratat om att hoppa, om hur skönt det ibland skulle kunna vara att försvinna ned i det svarta. Låta sig dras med i vågornas takt. Jag tog en sen promenad på längs Seafront och kände stämningen av sorg och tappad livslust. På ett vis var det inbjudande, på ett annat – klart övervägande – var det, det inte alls.

Istället för öronbedövande ljud från havets krig med piren sjöng José González ljuva toner i mina öron. Mitt rytande är ett slags fri tolkning av låten ”How Low” från plattan ”In Our Nature”. Det bara klickade och historian var färdigskriven i huvudet innan jag gått därifrån.

Jag skrek aldrig på riktigt, men när jag ställde mig och tittade ut över havet bugade det och tystnade. Då jag vände ryggen till vrålade det till igen och jag kände mig i allra högsta grad vid liv och med kontroll över mig själv.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ett paraply

Ursprungligen publicerat den 9 oktober 2007 klockan 14:37.

Vissa stunder ter sig livet galet enkelt. Andra inte. Det tar bara stopp. Helt plötsligt blir det bara grus i maskineriet. En bugg i världens grafikkort. Dessutom ser det ut som om hela hårddisken har fått för sig att hänga sig, då regnet aldrig tar slut. Himlen öppnar sig och en syndaflod i sekunden lämnar det jämngrå täcket ovanför oss.
Och inget paraply har man…

Det blir lätt så att när en sak händer, kommer flera. En olycka kommer sällan ensam, har jag hört att det kallas. Det kan bli för tungt att bära, ibland slås benen undan. Av en händelse regnar det ofta sådana dagar.
Och inget paraply har man…

Det är vid sådana tillfällen som man har lust att släppa ett par tårar, bara för att få ut allt inom sig, som trodde man att känslor var gjorda av salt. Men man gör det inte, jag ska visa mig stark. Anda till man kommer hem och lyssnar på musik och blir påmind om svunna tider. Man aktar sig för att bli blöt, det kan avslöja en.
Och inget paraply har man…

…inte för att det hjälper mot tårar men.

Man är nog en lyckligare människa med ett paraply i handen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized