Monthly Archives: maj 2009

Jag och mitt twittrande

Jag har ett erkännande. Det är så att jag skaffade mig ett twitterkonto.

Var lugna. Jag tröttnade på fem sekunder och raderade kontot efter två minuters försök till övertalning av den söta fågeln. Men så mycket mer sött är det inte.

Jag är inte en twittrare och glad för det, är jag.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En poäng

Att Wanderson tryckte in två två bollen i ett i allra högsta grad misstänkt offsideläge gör att Kalmartappet känns lite lättare att bära. Oavgjort mot Malmö var ett rättvist resultat sett till heta målchanser.

Det är mors dag. Jag har ingen present. Mamma hade pekat ut exakt vad hon ville ha, men när jag skulle köpa det fanns det inte kvar. Även om det inte var mitt fel så har jag lite samvetskval för det. Man kunde ju varit ute i lite bättre tid eller så. Nåja. Det löser sig.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Radiostörningar

Det som är tröttsammast med mitt jobb är att vi tvingas lyssna på någon med högst tveksam smaks val på radio. Mix Megapol spelas för hela slanten efter att RnB-fantasterna högljutt protesterat mot Bandit Rocks vassa gitarrsolon. Och då får man lyssna på den vedervärdiga låten Christer Sandelin spelat in för att försörja sig efter sin karriär. Och den går om och om igen. Och det är det sämsta vi hört på radio sedan ja, jag vet tamejfan inte när det spelades något så dåligt ur några högtalare. Dessutom är det så illa ställt med ytligheten att Lady Gaga framstår som professor i filosofi. Jag är den förste som står i kö för ett rejält slag i solar plexus och en pungspark på herr Sandelin.

Sedan har vi radioreklamen. Den hade vi sluppit om vi lyssnat på till exempel P3, eller ordnat någon slags Spotifyspellista (japp, på lagerkontoret lyxar de sig med Spotify hela dagarna), men nu gör vi inte det och vi får höra en fantastiskt dålig rapp sjungen av någon som låter som en tvåbarnsmamma från Linné. Reklamspoten handlar om att marknadsföra Angered Centrum till någonting hippt och fräckt. Det misslyckas kapitalt, yo! Nästan lika dålig är den nya Haleboplåten.

Sedan har vi den lilla petitessen som blir en gigantiskt stor elefantskit på grund av den envetna tjejen som tror att ”Singstar: Svenska stjärnor” uttalas som ”Singstar: Svenska kärnor”. Det känns nästan som att McDonalds marängsviss-reklam är en direkt pik.

Så. Det var skönt att få bort några sms-utkast jag haft liggande i mobilen den här arbetsveckan.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Tjocketeve

Öppnar en öl hemma hos Sollebolle. Första gången jag bloggar från hans lägenhet, och det måste ju firas. Typ.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Snudd på perfekt

Natten har blivit medelålders och himlen ljusnar upp så smått. Ett fint sken lyser upp busshållplatsen. Jag är rastlös. Sömnlös. Inser att jag inte skrivit någonting om den kanske finaste stunden i New York. Det är svårt att rangordna, men det här var nästintill perfekt.

East River

Hanna, Sara och jag hade tagit 96:an genom Central Park och över till Eastside för att utforska bland annat fifth och Madison Avenue. Solen var rund och trind och värmde våra sommarlängtande kroppar så gott den kunde en morgon i början av april. Vi bestämde oss för att gå längs med floden och Carl Schurz Parkgick över och under stora vägar för att komma till esplanaden på andra sidan. Promenaden tog en liten stund, men snart var vi vid borgmästarens familjeresidens, prunkande träd och lekande barn i en mindre park. Vi gick ned genom parken och inåt staden igen i ett sökande efter vätska, värmen hade lyckats bli ganska tryckande. Längs med fifth avenue hittade vi en man som skrek ut hur mycket han ville få sålt sina läskeblaskflaskor och om hur många rostade mandlar han hade kvar. Han tackade oss minst lika högljutt.

Vi gick förbi The Metropolitan och stannade ett slag för att lyssna på gatumusiken som bjöds på utanför entrén av ett gäng mörka, äldre män med övermycket karisma. Allt var som vi tänkt oss att det ska vara i New York kom vi fram till när de gula taxibilarna brummade nedför gatorna. Men vi var tvungna att vila lite från bruset och gick in i Central Park precis bakom The Met. Där ligger en kulle som heter Cedar Hill, och har fått sitt namn av träden just där. Samtidigt som vi gick runt och pratade började vi höra en gitarr som spelade och en mansröst The Metsom sjöng. Vi följde ljudet och vi hamnade längst uppe på kullen där det satt en man i gula byxor, yvigt hår och gladlynt humör på en bänk under ett träd.

Vi satte oss en liten bit ifrån, för att äta vindruvor, lyssna på musiken och njuta av grenarnas skymmande av solen. Han spelade Beatles, Bright Eyes och det mesta de som vågade fråga ville höra. När nyfikna barn i förskoleålder dök upp för att fresta på hans tålamod tog han det med häpnadsväckande ro, samtidigt som de petade i hans skägg, drog i hans skosnören och lade upprivet gräs innanför hans tröja. Han fick dem till och med att sjunga, läs skrika, med i den inte helt lätta låten Stealin’. Fler och fler kom och deltog i lyssnandet och Joel, för så hette trubaduren, fick beräJoel in Cedar Parktta om sig själv.

Nyss influgen från Montreal i Kanada bestämde sig denne australiensare för att tillbringa sin första och enda dag i New York med att bjuda på lite gratis livemusik. Nästa dag skulle han vidare till Argentina, men tyckte att han lika gärna kunde mellanlanda i det stora äpplet för en dag eftersom han aldrig varit där. Vi tyckte att han inte kunde gjort någonting bättre. Så spelade han Dancing Queen av Abba på ett sätt som skulle fått Björn och Benny att häpna, men också kasta sig över honom i jakt på stimpengar. Vi glömde bort tiden ett slag, fick nästan gräsfläckar på våra kläder och var tyvärr tvungna att gå.

Trots att vi satt en bit bort, uppmärksammade han oss, frågade om vi skulle gå nu och vart vi kom ifrån. Sverige, sa vi och tackade så mycket för eftermiddagsunderhållningen. Så önskade han oss en fortsatt fin dag och resa.

Detsamma, Joel. Detsamma.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Effektivast i stan

I dag tog jag ledigt från jobbet för att fixa hur mycket som helst. Klockan börjar närma sig fyra och jag har fortfarande inte gjort speciellt mycket. Det som stod på dagordningen var att gå till läkaren för att undersöka mitt knä (och kanske ryggen) igen och få något slags bedömning som försäkringsbolaget vill ha. Till samma försäkringsbolag var det tänkt att jag skulle fota mitt knä och ärret. Och så skulle jag gå till en fotograf för att ta godkända passfoton, eftersom det behövs just sådana till ett presskort för fotografer. Och jag skulle klippa mig. Senare också åka till Gamla Ullevi för ett utbildningsmöte och rundtur inför U21-EM:s volontärsskap.

Så. Jag gick inte till läkaren för att pappa är bekant med honom och tänkte fråga vid sidan om på fredag i stället för att slösa på drop-in-tid för sådana som faktiskt är ordentligt sjuka. Mina problem kan vänta lite till. Att jag skulle fotografera mitt knä kom jag inte att tänka på förrän jag skrev blogginlägget – alltså inte gjort. Min klipptid är tyvärr så pass sen att jag inte hinner till fotografen för att fixa en presskortsbild, för jag vill inte ha kalufsen på huvudet på den bilden, tack.

Men klippa mig ska jag. Och på volontärsmöte ska jag. Så det så.

Wish me luck.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

För man ser Gårdakvarnar…

Jag får helt galen gåshud när jag ser och hör hur Håkan Hellström sjunger och pekar ”För man ser Gårdakvarnar, men man ser skiten med”. Titta bara. Det är hur bra som helst.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized