Tag Archives: Känslor

Schy!

Det händer ingenting, och därför skriver jag inte. Jag tycker att det vore erbarmligt tråkigt att sitta och läsa om någon och dess liv om det inte hände någonting. Blondinbella har en poäng med sitt bloggande. Jag, däremot, är mest tyst just nu och drar mig undan för att ligga och fundera i min nya säng.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vid din sida, Röd

93:02. Det ska inte få hända och det var äckligt hemskt att se hur den största delen av Gamla Ullevi explodera i glädje från folk som satt med hörlurar och lyssnade lika mycket på hur det gick i hockeyn några hundra meter bort, som de tittade på fotbollen framför näsorna på dem. Eller som hur hela ”levande sittplats”- konceptets svaga ben gick och köpte korv och popcorn i halvtid. Det fanns inte en själ på plats i halvlek. Det skrivs relativt gott om GAIS och klackens insats i medier, jag vet inte om det är för att ännu hårdare gnida in förlusten eller om de bara tog sig en skvätt champagne för mycket på pressläktaren.

På bortasektionen var det precis som det skulle vara. Öl i håret, trångt och skrikigt även om människorna runt omkring våra platser var lama i största allmänhet. Allt kredd till klackledarna som försökte synka. Men vad spelar det för roll, när ett misslyckat utlandsproffs dobbar in förlustmålet och skjuter liv i medgångssupportrarnas halsar? Det var bara att försöka tränga undan det, skapa sig minnesluckor och glömma mobilen på ett vardagsrumsbord. Tråkigt nog har jag fortfarande i alldeles för klart minne hur höstnatten tryckte sig långt in under skinnet några minuter i nio på måndagskvällen. I morse ville jag helst ligga kvar med ansiktet i kudden, för vem vill se sig själv förstörd i morgonspegeln – man kan bli deprimerad för mindre.

Tur att man har vänner som livat upp helgen tidigare, och tur att man har vänner som man kan ta sig igenom motgångar med. Dessutom släpper Kent nytt om inte alls lång tid och nästa år är det dags för turné igen. Vändning.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Små steg

Utanför fönstret roar sig motordriven ungdom med att slita sina däck mot den regnblöta asfalten. Här inne vid datorn är de obligatoriska höstljusen tända och teet har precis hunnit svalna så till den grad att man inte bränner sig längre. På ett sätt vill jag hur gärna som helst att telefonen ska vibrera och skrämma vettet ur mig, men samtidigt känns det som att det kanske är bra om den inte gör det. Logiken brister, som alltid dessa sena mörka kvällar och det är därför jag älskar hösten så. Det behövs inte speciellt mycket logik, utan det handlar mer om att ta hand om sig själv, hålla sig undan rusket och göra det bästa utav situationen. Som att dricka te, lyssna på José González och bara vänta in småtimmarna genom att skriva dessa rader och några trettio till på ett annat håll.

Det är en dag i morgon också.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Segerns förbannade sötma

Med blandade känslor sjöng jag mig ned för trapporna på Gamla Ullevi. Det här är sjunde raka matchen utan poängtapp och den här gången är det den klaraste av segrar mot vanligtvis så svårspelade Örebro SK. Man kan tycka att jag ska vara världens lyckligaste och le hela vägen hem, men jag klarar inte riktigt av det. Jag vet inte hur man gör för att hantera segerns sötma, hur man får den att stanna kvar i kroppen under en längre tid. Ofta spänner jag mig för att det blir för komplicerat och huvudet tänker framåt till nästa match, i vilken vi naturligtvis kommer att förlora. Jag viftar undan segern med en axelryckning och säger ”aah, men det var väl gott men nästa match vete sjutton alltså om ni inte tar”, tittar ned i marken och lirkar mig undan samtalsämnet snart.

Ett glädjeämne försvinner på mindre än en tiondel av tiden det byggdes upp under, det vill säga den glada känslan är över ungefär tio minuter efter att domaren har blåst i pipan. Det är också ungefär då jag kommer ut från arenan. Dopaminet slukas av kroppen och plötsligt sitter jag på bussen hem, stirrandes rakt fram med normala hormonvärden igen. Vid en riktigt stor vinst, så som derbyvinsten mot IFK Göteborg förra året, premiären i år – uppvisningen i effektivitet mot Öis – eller kvalet i Landskrona så kan det hålla i sig i ett par dagar, men då är segern så stor att det nästan är omöjligt att förstå det, och bara den delen tar ett tag att ta sig igenom. Nu tillhör jag ett konstant vinnande gäng (ta i trä och sånt där dravel) och det är den märkligaste känsla jag känt på mycket länge. Jag kan ju inte gå och stirra ned i marken hela tiden som om jag skämdes. För det gör jag inte.

Att vara gaisare är det bästa jag vet. Och det är helt sant, men jag pratar inte gärna om det.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Från en sak till en annan

Äntligen faller löven till marken och i de klara nätterna kan man redan tydligt känna doften av multna gula löv. Jag älskar hösten. Det är min favoritårstid och jag vet att jag måste akta mig för att enbart skriva i korta enkelsatsmeningar för jag har börjat läsa Jens Lapidus, men slängt boken i golvet fyra gånger nu och jag har bara tagit mig trettio sidor in på Snabba Cash. Jag förstår inte storheten, men jag fascineras utav Rives, som ni måste kika lite på. Han, till skillnad från nyss nämnde svenske författare, är alldeles fantastisk på språk och hypermodern känsloförmedling.

Så jag dricker mitt te, lyssnar och lär, försöker bli som någon annan. Med en personlig twist, för det vore någonting att hänga i julgranen. Det är då det är bra att pressa igenom en dåligt skriven bok.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Fint som snus

Så. Jag har ännu en gång sett Happy-Go-Lucky och njutit av engelsk, flummig diskbänksrealism igen. Mike Leigh vet verkligen hur man gestaltar ett talspråk på film. Det vet Ken Loach också. Helt fantastiskt i Looking for Eric. Nu ska jag nog kunna skriva en recension på den också, Happy-Go-Lucky alltså.

Jag har verkligen saknat Vapnet. Vapnet, höst och te. Inte riktigt fulländat, men ändock en bit på vägen.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

En nostalgitripp (Nytt mål i sikte)

För två år sedan vaknade jag upp i en främmande säng strax efter klockan åtta. Det var några minuter innan väckarklockan gick igång, och i stället var det ett sms som väckte mig. Sms:et kom från en av mina kusiner och det är inte speciellt ofta hon skickar sms, så jag blev glatt överraskad. Att höra hemifrån kändes redan lite exotiskt men samtidigt betryggande, för strax skulle jag gå ned till köket och äta frukost för första gången hemma hos min värdtant i det typiskt engelska radhuset i Portslade utanför Brighton.

På sätt och vis var det oerhört skönt att Shan, min tant, inget visste, men samtidigt så kändes det lite underligt att äta frukost på sin födelsedag, ensam i köket hos en helt främmande människa. Jag ska inte säga att jag inte gillade det, men det var underligt. Ingen tårta, inget paket på sängen och ingen, förutom Sigrid då, som visste något om det. Dessutom var det första dagen i skolan, ja min allra första dag på universitetet till och med.

På väg in till stan efter skolan tisslades det lite grann bakom mig; Sigrid och en viss Hanna fnittrade förtjust. Emelie och Johanna fick också nys om spektaklet, men jag bad om att inte göra det till en stor grej. Och det blev alldeles lagom, där efter att vi köpt kontantkort till mobilerna, haft lite sightseeing och gått en promenad längs stranden och ut på piren i kvällssolen, gick vi till puben vid centralen för att dricka våra första riktiga pints.

Red Stripe kommer för alltid vara ett oerhört speciellt öl. Det kommer naturligtvis också puben att vara med, som vi senare upptäckte, en mysig takterrass dit man nådde via vad som kan vara världens smalaste stentrappa. Då fyllde jag nitton och var ute på mitt första stora äventyr på egen hand.

I dag fyller jag tjugoett och är i början av planeringen av mitt nästa stora äventyr som jag hoppas blir av i vår och sommar.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized