Natten har blivit medelålders och himlen ljusnar upp så smått. Ett fint sken lyser upp busshållplatsen. Jag är rastlös. Sömnlös. Inser att jag inte skrivit någonting om den kanske finaste stunden i New York. Det är svårt att rangordna, men det här var nästintill perfekt.
Hanna, Sara och jag hade tagit 96:an genom Central Park och över till Eastside för att utforska bland annat fifth och Madison Avenue. Solen var rund och trind och värmde våra sommarlängtande kroppar så gott den kunde en morgon i början av april. Vi bestämde oss för att gå längs med floden och 
gick över och under stora vägar för att komma till esplanaden på andra sidan. Promenaden tog en liten stund, men snart var vi vid borgmästarens familjeresidens, prunkande träd och lekande barn i en mindre park. Vi gick ned genom parken och inåt staden igen i ett sökande efter vätska, värmen hade lyckats bli ganska tryckande. Längs med fifth avenue hittade vi en man som skrek ut hur mycket han ville få sålt sina läskeblaskflaskor och om hur många rostade mandlar han hade kvar. Han tackade oss minst lika högljutt.
Vi gick förbi The Metropolitan och stannade ett slag för att lyssna på gatumusiken som bjöds på utanför entrén av ett gäng mörka, äldre män med övermycket karisma. Allt var som vi tänkt oss att det ska vara i New York kom vi fram till när de gula taxibilarna brummade nedför gatorna. Men vi var tvungna att vila lite från bruset och gick in i Central Park precis bakom The Met. Där ligger en kulle som heter Cedar Hill, och har fått sitt namn av träden just där. Samtidigt som vi gick runt och pratade började vi höra en gitarr som spelade och en mansröst 
som sjöng. Vi följde ljudet och vi hamnade längst uppe på kullen där det satt en man i gula byxor, yvigt hår och gladlynt humör på en bänk under ett träd.
Vi satte oss en liten bit ifrån, för att äta vindruvor, lyssna på musiken och njuta av grenarnas skymmande av solen. Han spelade Beatles, Bright Eyes och det mesta de som vågade fråga ville höra. När nyfikna barn i förskoleålder dök upp för att fresta på hans tålamod tog han det med häpnadsväckande ro, samtidigt som de petade i hans skägg, drog i hans skosnören och lade upprivet gräs innanför hans tröja. Han fick dem till och med att sjunga, läs skrika, med i den inte helt lätta låten Stealin’. Fler och fler kom och deltog i lyssnandet och Joel, för så hette trubaduren, fick berä
tta om sig själv.
Nyss influgen från Montreal i Kanada bestämde sig denne australiensare för att tillbringa sin första och enda dag i New York med att bjuda på lite gratis livemusik. Nästa dag skulle han vidare till Argentina, men tyckte att han lika gärna kunde mellanlanda i det stora äpplet för en dag eftersom han aldrig varit där. Vi tyckte att han inte kunde gjort någonting bättre. Så spelade han Dancing Queen av Abba på ett sätt som skulle fått Björn och Benny att häpna, men också kasta sig över honom i jakt på stimpengar. Vi glömde bort tiden ett slag, fick nästan gräsfläckar på våra kläder och var tyvärr tvungna att gå.
Trots att vi satt en bit bort, uppmärksammade han oss, frågade om vi skulle gå nu och vart vi kom ifrån. Sverige, sa vi och tackade så mycket för eftermiddagsunderhållningen. Så önskade han oss en fortsatt fin dag och resa.
Detsamma, Joel. Detsamma.
everythingseemsperfectfromfaraway 