Det var söndag

Ursprungligen publicerat den 6 januari 2008 klockan 13:39.

Ligger långt ned under mitt täcke med näsan, och det jag har ovanför denna, utstickandes för att titta på en mycket känd musiktevekanal. The 100 Greatest One Hit Wonders sänds med William Shatner som programledare. (Hur många gånger har man inte hört det namnet, men aldrig förstått hur han egentligen ser ut? Eller är det bara jag?)

På plats sextio-sjuttio-någonting kom House of Pains gigantiska hit från 1992: Jump Around. Jag kastades genast tillbaka till det enda tydliga minne av denna låt. Jag har i och för sig hört den åtskilliga gånger tidigare och även på någon form av Mellofestival som skolan arrangerat på mellanstadiet men ett enda tydligt minne finns. En måndag tror jag det var. För inte alls längesedan. Vi bestämde hux flux att vi skulle träffas på Wetherspoon för ett par öl med flera stycken från klassen. När vi, jag och Sigrid, kommer dit sitter bara Adam och Linus där. Vi får, efter en stund, en bordsgäst i form av en alldeles för överförfriskad skotte som berättar att han minsann också är skandinav och viking.

Han berättar livligt och osammanhängande om varför han har så långa ögonfransar. Det är ju naturligtvis för att hålla havets uppslängda vattendroppar från ögonen och sjöfolk som vikingarna har desto längre sådana. Han visar upp sitt grå hår, som han övertygar oss har varit blont en gång i tiden. Samtalet leder oss in på skämt.

”Y’ know what a joke is, huh? Y’ have that in Sweden, huh?”
”Yeah, we know what a joke is.”
”Y’ do?! Oh, good. Shit, I’m drunk. Very well. Wanna hear about an old Scottish joke, huh?”
”Sure, why not! (om du lämnar oss i fred sen?)”
”Alright, here it goes… Y’ ready?”
”Mm.”
”Really, huh? Well… It was Sunday… You know that I am a Viking right, huh?”
”Eeeeh.”
”Yeah, y’ all see me eye lashes? That’s proof isn’t it? Wanna’no’ why?”
”Eeh, no! You’ve already told us.”
”Right… I’d better get going before they kick me out. Cheers.”

Skotten lämnar oss, glömmer bort sitt skämt han påbörjat och vi får istället ett stående skämt för oss själva.

Sedan den dagen gick det inte många fester utan att man bröt isen med: ”Vill ni höra ett skämt? Aah, jag hörde det från en gammal god vän till mig. Från Skottland kom han förresten! Lord, det var han också, av kunglig börd. Död sedan många år nu, han berättade det här sjukt roliga skämtet för mig när han låg på sin dödsbädd. Okej, är ni med nu? Säkert? Ah, nej det var så att det var söndag.” Varpå jag, Adam, Linus och Sigrid skrattade oss halvt fördärvade.
I övrigt var det alltid dödstyst.

Senare på kvällen begav vi oss till The Beach Club och dansade loss till 90-talsklassiker. Däribland låten som givit mig detta underbara avtryck i minnesbanken.

Dagens låt alltså:
Jump Around
House of Pain