Tag Archives: Öis

Glädjen

Jag slapp den berömda väggen ett tag till. Till slut blev det ändå seger för GAIS och det var rättvist. Så oerhört skönt. Helt fantastiskt. Nu håller vi Djurgården bakom oss resten av säsongen, tack. Helst petar vi ned Hammarby och Brommapojkarna också, så vi är på ”mycket” säker mark.

Nu: fotoredigering.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Fullt upp (eller Så som sommaren inte ska vara)

Så har klockan passerat tolv och jag har skickat in min omtenta. Äntligen är det slut på den här veckan som på många sätt har varit fantastisk, men ändå har tagit slut på mig totalt både fysiskt och mentalt. Egentligen började det med tågresan förra fredagen till Östersund, fortsatte med släktträff och hemresa i bil. Jobb, plugg och kulturkalas har gjort det omöjligt att sitta still och ta det lugnt en enda sekund och Way Out West var så underbart bra, trångt och soligt, regnigt och cyklistigt att tiden sprang i väg ungefär lika snabbt som krafterna sinade. Jobb i dag och tentaskrivande under resten. Nu vid tolvslaget tog det slut, men det kommer ta ett tag innan jag är helt redo för nya utmaningar. I morgon är det bara jobb och GAIS som står på programmet. Förlust i morgon mot inte-så-himla-långt-efter-längre-jumbon Öis och den där väggen kommer smälla in i hundratjugo rakt in i ansiktet.

Mental kollaps i överljudsfart.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Fotboll är det enda jag orkar skriva om nu

Det är ändå jävligt vackert på något vis. Här sitter jag och följer matchen mellan Chelsea och Barcelona via Aftonbladets liverapporter. Länge, länge står det ett noll och Chelsea är i final. Plötsligt, som en skänk från ovan, dyker ”1-1!” upp på skärmen och jag sträcker armarna upp i luften och skriker lite grann.

Här sitter jag nu i mörkret, bara datorskärmen som lyser upp, skakar lite grann av upphetsning och ler åt fina pengarna som snabbt pumpades in på mitt bettingkonto i och med kvitteringen som även gör att Barcelona är i final. Pengen drygades ut av att Öis – Brommapojkarna slutade med mindre än 3 mål gjorda också. 1-1 även där, och de rödblå tog sin första allsvenska poäng 2009. Lite synd tycker jag eftersom jag gillar extrema fall. Nu blev det inte mer extremt än att ha tangerat den sämsta inledningen någonsin.

Och så tycker jag det var rätt tragiskt att se Marcus Allbäck sitta i Canal+ arenastudio och försöka hålla tillbaka gnället. Öis ledning kan inte ha varit så hemmablinda och trott att laget bakom nyss nämnde Allbäck och brassen Santos skulle kunna klara av det allsvenska tempot. Det är omöjligt att bortförklara det nu, och han tvingas stå till svars för någonting som inte han ens har ansvaret för. Last och Ranäng borde sitta där i stället för att Allbäck ska ta skiten. Sedan är det än mer sorgligt att halva den svenska presskåren tycks ha fallit för charmoffensiven med ”supervärvningarna” på topp. Sistaplatsen är som gjuten, men något fiasko är det inte tal om – det kan det ju inte bli utan förväntningar.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Personligt rekord i tags och massa fotboll igen

Jag jobbar hela veckan. Och redan nu på tisdagen känner jag hur det ökar på irritationsmätaren i skallen. Jag blev ganska förbannad på Canal+ och svenska fotbollförbundet för att man inte spelade matchen mellan Öis och Brommapojkarna i dag. Inte så att jag skulle bli lite förundrad över att jag läst schemat fel eller så, utan nej, i stället blev jag tvärsur över att matchen spelas i morgon. Jag som hade sett fram emot lite rödblå nykomlingskross.

Ja, att Öis skulle förlora – igen – alltså. Nu får jag alltså vänta till i morgon innan jag får mig lite after work-underhållning.

Trött och blek satt jag på bussen och blev nostalgiskt glad över att The Kooks låt om den brightonska stranden Seaside, spelades precis efter José Gonzáles How Low. De båda har speciella kopplingar för mig. Och Genius-funktionen överträffar sig själv. Igen.

United krossade Arsenal i kväll, precis som väntat. Stackars Fletcher, som jag tidigare tyckt vara en urusel fotbollsspelare (dock inte längre), som drog på sig en oerhört tuff utvisning när han tacklade van Persie Fabregas. På den efterföljande straffen kunde van Persie slå in bollen. Straffen som för övrigt är fullständigt horribelt utdömd. Fletcher är klart och tydligt på bollen först, tillräckligt mycket för att chansen är borta för van Persie, innan han träffar arsenalspelaren. En fenomenal tackling, och Manchester United borde göra allt de kan för att häva avstängningen. Fletcher kan inte få missa finalen.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Överklassen åkte på däng

Åh, hur jag inte vill kredda de blåvita men det här måste man ge dem.

Tillsammans med reklambyrån ANR anordnade man en vernissage och bjöd in en del öisare för att få titta på lite konst med fotbollsanknytning på Galleri Ferm i Göteborg. Det hela startar med vacker klassisk musik, champagne och snittar men snart övergår det till ”Heja Blåvitt”, starköl och korvmebrö’. Överklassens fotbollsinbitna smälldes på med glimten i ögat inför kvällens derby. Lite mer detaljerat har Please Copy Me-bloggen skrivit om spektaklet som ägde rum i torsdags.

För övrigt fick jag ett erbjudande om att gå på matchen gratis ikväll. Men det ska jag inte. Inte fasen tänker jag gå på deras derby. Men ni lär hitta mig i soffan framför teven. Fotboll är fotboll.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det var söndag, mina barn, och det var en stor dag för alla gaisare

Så kanske jag skulle inlett mitt historieberättande för mina barnbarn när jag får berätta om den historiska första matchen på Gamla Ullevi. Jag var där. Jag var ung. Jag var fri. Kanske skulle jag fortsätta något sådant här. Påminner ni mig, så kanske jag kan göra en bättre historia senare. Några timmar efter matchen, utan egentligen perspektiv, skriver jag det här.

Jag hade mycket svårt att sova i natt. Nervositeten låg som ett lock på alla andra känslor för vad man än höll på med påminde vad som helst om söndagens stora höjdpunkt. Mammas födelsedag i all ära, hon får ursäkta och be om ett hejdundrande firande nästa år.

Sömnen stördes första gången någon gång kring halv sex på söndagsmorgonen. Jag blinkade yrvaket och letade upp flaskan med sockerstinn Pepsi bredvid sängen. Somnade igen.

En halvtimma senare, samma sak.

Och igen.

En gång till, tyckte huvudet.

Varje gång vaknade jag med flera kalla kårar längs ryggen. Jag hallucinerade till och med att klockan var tre. Att jag missat matchen och att det var för sent att ta sig in. Det krävdes flera kraftiga blinkningar för mina ögon att förstå att det stod tio och inte femton på klockan.

Utanför arenan. Trångt, stimmigt och förväntansfullt. Jo, förväntansfullt på alla sätt och vis. Det råder en alldeles speciell stämning utanför arenan, man vet inte riktigt vad man kommer få se. Det är en helt ny arena, det är årets första tävlingsmatch, det är mot en oberäknelig nykomling och det är till råga på allt derby. Frågan är om det någonsin kommer kunna bli en mer spänd stämning.

Mycket folk, men inte trångt ut mot kanten där jag och min pappa står. Längs med sidlinjen kan vi till och med hävda att vi har bättre sikt än linjedomaren ifall bollen är ute eller ej. Härifrån är dock offsidelöpningar omöjliga att avgöra. Ändå kommer jag på mig själv att skrika hur solklart regelbrott det är när Santos kliver igenom. På reprisen ser man att det var med en nätt decimeter. Känslorna rinner över när en gaisare blir knuffad i ryggen men inte får frisparken med sig. Det svärs, skriks och gormas.

Något bittert låg kanske kvar efter att Örgryte fått kvittera minuten tidigare. Då hade GAIS redan gjort mål. Ett klassikt Buster-äventyr fick ett magiskt slut på sin inledning samtidigt som det bara var försmaken av vad som komma skall. Pär Ericsson. Ynglingen från Karlstad som var på Öisgården, fick nys om ett ställe på andra sidan motorvägen och skrev på kontrakt för de grönsvarta. Helomvändningen kostade honom platsen som målspruta i tredjedivisionen mot en anfallsroll i Degerfors som låg i botten av Superettan. Efter nyår började det allsvenska äventyret på allvar och på vilket sätt sedan. I premiären mot samma Örgryte han nobbat halvåret tidigare stöter han in Gamla Ullevis första mål någonsin efter att öismålvakten sjabblat. Sedan är han en lindströmsk fot och en mållinje ifrån att pressa in sitt andra. Tur då att denne Lindström också gör sin riktiga debut för GAIS och fortsatte trycka in bollen i nät.

Alla eventuella bittra miner försvann då Lycén dessförinnan placerat in tvåan och när Wanderson vräkte in fyran var glädjeyran total. Tre mål på fyra minuter. Det svärs, skriks och jublas.

Pang.

Pang.

Pang.

Trots att Frölundas indianer aldrig kommer få spela på Gamla Ullevi var det vilda västern som kommit hit. Och när vi sjunger om hur vi leder Allsvenskan efter att femman smällts in av Lindström var det omöjligt att inte få gåshud.

Att nypa sig i armen ansåg jag vara dumdristigt, för att vakna ur den här makalösa drömmen var det sista jag ville göra i det här läget.

Visst. 53-47 till Öis i bollinnehav.
Visst. 11-0 till Öis i hörnor.
Visst. 6-6 oavgjort i skott på mål.
Det står fortfarande 1-5 till GAIS på resultattavlan.

Efter matchen, på väg hem, sitter man bara och ler. Det är ljust i hjärtat och inte mycket ser ens ut att kunna kasta en skugga över vad man precis upplevt. Inte ens webbtidningarnas rubriker känns särskilt svarta och nedlåtande längre. När sedan Manchester United vänder på steken mot Aston Villa i en match där hopp och förtvivlan gick hand i hand, genom en sjuttonårig italienare som gör sin Premier League-debut och gör mål i nittiotredje minuten, ja då är dagen gjord och ingenting, absolut ingenting kan få ned mig på jorden.

I morgon kommer jag vakna med ett leende, men sätta ned fötterna på golvet och koncentrera mig på nästa uppgift.

Den att hoppa på ett flygplan till New York.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized