Vi begav oss naturligtvis söderut på Manhattan ett par gånger. Till Chinatown bland annat. Vi förundrades hur det genom en korsad gata plötsligt byttes alfabet, etnicitet och språk. Nu stod ingenting på engelska längre och överallt fanns butiker som sålde begagnade fritöser, espressomaskiner och andra storköksmoduler. I alla fall på den gata vi vandrade längs med först. Bland exotisk frukt, fiskhandlare, kycklingar i burar och begagnade fritöser gick vi svenskar omkring storögt bland alla kisande kineser.
Efter ett tag kom vi ned till en park stor som ett kvarter. Det var många äldre människor där, som något slags dagverksamhet sent på eftermiddagen. Vi tittade nyfiket på och det kändes som om vi inkräktade lite på deras mark, även om de knappt tog notis över att vi var där. De gjorde säkert det, men var för fina för att peka och skratta. Ett helt dussin äldre män stod böjda över ett av stenborden och ståendes på en bänk bredvid kunde vi också kika på vad det var som väckte sådan uppståndelse. Ett parti neger och president såg det ut som. De söta kvinnorna kring bordet lite längre bort på bilden såg vem som kunde få den bästa pokerhanden.
Toaletterna i byggnaden vid den lilla asfaltsparken var under all kritik. Det stank urin och det var enligt Sara, som vågade sig in, söndertrasat och mer än lovligt smutsigt där inne. Tanterna som gick ut och in genom dörren var taniga och kutryggiga; hade de talat engelska hade man velat fråga om att få höra deras livshistoria. Det var en alldeles speciell känsla som fyllde en innan vi gick vidare. Det var magiskt, men tragiskt för att citera en annan göteborgare.
everythingseemsperfectfromfaraway 