Jo, förresten. En rolig iakttagelse har jag från de kalla lagerkorridorer jag vistas i på jobbet.
En av mina kollegor är stor. Inte speciellt tjock, bara stor. Han är stor som ett hus. Ett helt tvåvånings flerfamiljshus. Så stor är han. Och hela han brinner för IFK Göteborg. Inte ens hans besatthet av tjejer (vilket är värt en hel roman i sig) rår på hans kära fotbollslag, har han själv erkänt med sitt läspande talfel. Det är blåvitt hit och blåvitt dit. Alltid. Men ingenting ont om honom bara för detta faktum, jag grundar inte åsikter om folk enbart genom deras val av fotbollsklubb. Så storsint är jag, hej! Hur som helst, är han allt som oftast på bra humör och hälsar gott på morgonen och frågar hur det är under dagen. En kille som inte riktigt har alla hemma, men är hur go’ som helst. Du och jag, vi kan kalla honom för J.
Förra fredagen var som vilken annan dag som helst. J var trevlig mot mig och var på ett glatt humör. Han hade stannat upp för att småprata med en av de andra på jobbet och de kommer in på ämnet fotboll. Hur härligt det ska bli med den nya arenan, hela säsongen och om hur blåvitt ska ta tillbaka titeln ifrån fjolårets guldlag Kalmar. J fäller kommentaren att om blåvitt vinner SM-guld, ja då kan han dö lycklig dagen efter. Då är det fest, och då kan man dö. Helt logiskt. Kollegan skrockar med tillsammans, och nu har jag dykt upp bredvid efter att ha överhört samtalet på en bits avstånd. Jag har inte tänkt vara med i samtalet, utan ska bara göra mitt jobb och plocka upp ett antal lådor med korvpaket. J vänder sig mot mig och följande utspelar sig:
– ”Du då? Vore det inte fantastiskt? Blåvitt mot guldet, ha ha!”
– ”Mjah, jag vet inte det du”, svarar jag.
– ”Vadå? Är du inte blåvitare?”
– ”Njae, det är jag då raktiskt inte. Däremot grönsvart.”
På mindre än en halvsekund går J’s blick från lycklig och from till mordiskt mörk och elak. Han vänder sig om, och kör iväg på sin truck. Jag och den andra kollegan står kvar, tittar på varandra med skräckblandad förtjusning. Vi vet inte riktigt om vi ska skratta eller springa för våra (egentligen bara mitt eftersom den andre tycktes vara en ängel även han) liv. Från den stunden, har inte J sagt ett ord till mig. Knappt ens riktat en blick.
Han hatar mig.
everythingseemsperfectfromfaraway 