Etikettarkiv: Glädje

Segerns förbannade sötma

Med blandade känslor sjöng jag mig ned för trapporna på Gamla Ullevi. Det här är sjunde raka matchen utan poängtapp och den här gången är det den klaraste av segrar mot vanligtvis så svårspelade Örebro SK. Man kan tycka att jag ska vara världens lyckligaste och le hela vägen hem, men jag klarar inte riktigt av det. Jag vet inte hur man gör för att hantera segerns sötma, hur man får den att stanna kvar i kroppen under en längre tid. Ofta spänner jag mig för att det blir för komplicerat och huvudet tänker framåt till nästa match, i vilken vi naturligtvis kommer att förlora. Jag viftar undan segern med en axelryckning och säger ”aah, men det var väl gott men nästa match vete sjutton alltså om ni inte tar”, tittar ned i marken och lirkar mig undan samtalsämnet snart.

Ett glädjeämne försvinner på mindre än en tiondel av tiden det byggdes upp under, det vill säga den glada känslan är över ungefär tio minuter efter att domaren har blåst i pipan. Det är också ungefär då jag kommer ut från arenan. Dopaminet slukas av kroppen och plötsligt sitter jag på bussen hem, stirrandes rakt fram med normala hormonvärden igen. Vid en riktigt stor vinst, så som derbyvinsten mot IFK Göteborg förra året, premiären i år – uppvisningen i effektivitet mot Öis – eller kvalet i Landskrona så kan det hålla i sig i ett par dagar, men då är segern så stor att det nästan är omöjligt att förstå det, och bara den delen tar ett tag att ta sig igenom. Nu tillhör jag ett konstant vinnande gäng (ta i trä och sånt där dravel) och det är den märkligaste känsla jag känt på mycket länge. Jag kan ju inte gå och stirra ned i marken hela tiden som om jag skämdes. För det gör jag inte.

Att vara gaisare är det bästa jag vet. Och det är helt sant, men jag pratar inte gärna om det.

Annonser

1 kommentar

Under Uncategorized

Seger

Helsingborg för klaga hur mycket de vill, inget av de fyra gula kort som resulterade i två utvisningar var obefogat. Skulason, som till och med måttar en skalle mot domaren efter att ha blivit utvisad, var ur balans redan från start och Sundins tvåfotarstämpling på sidlinjen är bara den värt ett rött kort.

Med HIF ur balans gick det faktiskt att vinna i dag och enligt kommentatorn är det också den första trepoängaren mot skåningarna på hela 2000-talet. Grönsvart krigade till sig en lika oväntad som skön seger och med 51 procent i bollinnehav men 10-21 i frisparkar mot sig så tedde sig matchen så att HIF måste vara mer effektiva på de fasta situationer de fick. Eller så är det så att GAIS ville fortsätta träna försvarsspel med Benny Lennartsson som mentor.

Nu behöver inte Eyo spela mer den här säsongen, då han har gjort det där enda viktiga målet han gör per säsong. Förra året var det han som avgjorde höstderbyt mot blåvitt. Den här gången tog hans fina långskott, efter föredömligt förarbete av Pärlan, oss över kvalstrecket och upp på säker mark. Åtminstone till i morgon då Hammarby möter Gefle IF på bortaplan. Inte världens enklaste bortamatch, så jag hoppas på att vi klarar oss ifrån kvalplatsen ett vecka till.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Glädjen

Jag slapp den berömda väggen ett tag till. Till slut blev det ändå seger för GAIS och det var rättvist. Så oerhört skönt. Helt fantastiskt. Nu håller vi Djurgården bakom oss resten av säsongen, tack. Helst petar vi ned Hammarby och Brommapojkarna också, så vi är på ”mycket” säker mark.

Nu: fotoredigering.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Jonathan Harris inspirerar

Jag var tvungen att testa Vodpod, en plug-in till firefox som direkt kan publicera flash- och youtubefilmer snabbt och enkelt på din blogg. Så jag testade. Och det fungerade ju faktiskt. Redan nu finns i och för sig ett enklare sätt att posta Youtube-videos på WordPress, men när man vill ha in TED-talks eller liknande kan det vara enklast att använda Vodpod. Lite coolt för en tekniknörd också.

Att jag valde just den här videon är inte helt slumpmässigt. Jonathan Harris är kreativ. Konstnär och ”computer scientist” i ett. En kombination som är fantastisk visar det sig ganska snart. Han har skapat wefeelfine.org som fungerar som ett nät på Internet och samlar upp alla meningar i engelskspråkiga bloggar med frasen ”I feel” på ett och samma ställe. Dessutom får man demografisk information om den som skrivit det till exempel plats, ålder, kön eller vilket väder personen i fråga upplevde då det skrevs. Det hela blir en sida fylld av korta och lite längre historier, aldrig mer än en mening långa. Och det är spännande i sig eftersom man måste fantisera ihop i vilket sammanhang det är skrivet. Mer om det i klippet nedan.

Om du ser på det och hänger kvar en liten stund till så kommer du till det fantastiska viset att bygga upp ett fotoalbum på i The Whale Hunt. Men det är mest bara otroligt fräckt att kolla på en gång eller så. Men jag beundrar dock hela utförandet.

Det bästa kommer ändå i slutet. Harris har rest runt i Bhutan och träffat människor, 117 för att vara exakt, och intervjuat dem om hur glada och nöjda de är med livet. På en skala från ett till tio fick de sedan bestämma hur glada de var och blev tilldelade lika många ballonger som glädjesiffran. Sedan fick de göra en önskan och skriva den på en ballong. Det hela blev 117 mycket rörande möten och ett par stycken får vi ta del av under föreläsningen.

Jag får godartade rysningar genom kroppen när jag tittar på det enkla men genialiska han skapat, unge Harris.
Se så. Tryck på play och titta nu.

Vodpod videos no longer available.

more about ”Jonathan Harris collects stories | Vi…”, posted with vodpod

2 kommentarer

Under Uncategorized

Den bästa dagen i mitt liv

Någonting är riktigt fel med mig nu när jag längtar till den annalkande dag då vi slipper packa kött på jobbet. Det betyder att nittiofem procent av alla tunga lyft försvinner i ett huj. Kvar blir skink- och korvpaket, pasta och risgrynsgröt. Jag längtar till den dagen som om jag visste att den skulle bli den bästa i mitt liv.

Det är sorgligt, mhm.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Student 07

Ursprungligen publicerat den 1 juni 2007 klockan 21:41.

Studenten 2007 blev fantastisk.

• Vaknar på morgonen. Ligger och myser när strimmor av solsken smeker min kind genom fönstret. Mamma ropar och jag går ut på balkongen som är pyntad med björkris och ballonger. På bordet står ett fat med rostbiff och potatissallad. Champagnen ligger kyld och de chokladdoppade jordgubbarna ligger och frestar. Klockan är halv åtta och vinden är varm. Skål.

• Skolan klockan nio. Sista samlingen med klassen. Man skriver i varandras mössor. En cd-skiva med bilder från Europaresan ligger i datorn och projiceras upp på den vita duken framför whiteboardtavlan. Mängder av skratt. Karl-Heinz och Göran får presenter. Varsin stor delikatesskorg och dessutom en flaska vin blir uppskattade.

• Klockan är tio och vi fotograferas som klass. Vi blir förevigade i mössorna. Några fler namn samlas i mössan. Kladdigt blir det, men det är det värt. Efter detta lite mer gassande i solen. Och in i bamba.

• Matmingel i bamba alltså. Pastasallad. Grillspett. Snittar. Jordgubbar. Igen. Riktigt mysigt att mingla runt med sina lärare och vänner från skolan. Och för att inte tala om gott!

• Jag, Fredrik och Sigrid tog oss en nostalgitur runt i skolan. Så många minnen. Så lite tid. Egentligen. Även om det under tiden har känts som en evighet.

• Samling i Norra Aulan för alla studenter. Rektorn talade. Stipendier delades ut. Vår klass var överlägset bäst på skolan, betygsmässigt. Rosor delades ut till stipendiaterna. Tjugokommanollorna fick de hyllningar de förtjänade. Esteterna sjöng sånger och framförallt lärarkören sjöng vackert, men tyst. Tuffast i på hela avslutningen var ändå Christer Holmström, rektor, som efter sitt tal svepte på sig ett par Blues Brothers-solglasögon och brast ut i sång. Snart skrålade hela aulan med över 600 studenter ut i ”Ja, jag vill leva la dolce vita!”. Studentsången och Nationalsången avslutade det hela.

• En knapp halvtimma försenade sprang vi då sedan ut på den femtio meter långa catwalken. Enligt Sigrids pappa fick vi mest jubel av alla. Kanske är han subjektiv. Kanske var det verkligen så. Det var i alla fall roligt. ”N3CD *klapp klapp klapp*”. Rosorna och gosedjuren höll på att ge mig nackspärr efter fem minuter. Tungt var det. Men roligt. Och allt hände i strålande solsken.

• Upp på flaket och mot en grym resa. Något ostadig, men vad gör det? Vi hoppade och skrålade, dansade och skålade i champagne och allt var så där overkligt roligt. Mycket gott bemötande från alla förbipasserande och basen dunkade hårt under våra fötter. Stackars vår DJ, som blev inklämd bakom sitt mixerbord gång efter gång då lastbilen bromsade hårt. Svettigt, utmattande och förbaskat underbart.

• För min och Sigrids del blev det hemfärd åt varsitt håll, men med samma bil. När jag väl kommit hem möttes jag av en sovande välkomstkommitté. Jag väckte liv i dem för jag ville minsann öppna presenter. Det fick jag och jag var inte nöjd än. Mat ville jag också ha. Och tro det eller ej, men det fick jag. Smörgåstårta. Sedan lade jag mig på soffan för att vila en stund. Jag sov. Sov till sju. Då var det dags att göra sig i ordning för kvällen. Studentfest på Trädgårn väntade.

• Halv nio träffade jag Anton och Sigrid i Brunnsparken. Vi gjorde sällskap till Sense för att mysa över ett par glas öl innan vi gick till Trädgårn. Suvi hakade på. Sofia kom. Thomas var försenad. Fredrik, Josefin och Frida dök upp och så hade vi det riktigt mysigt. Inne på Trädgårn serverades välkomstbubbel och liveband spelade medans vi vimlade med lärare och rektorer.
Någon gång kring tio avslutade livebandet sin session och kvällens regnväder började slå in ordentligt över huset. Det sköna med Trädgårn är att man har ett stort utomhusdansgolv under tak. Så mängder av frisk luft och festdrycker kan intas samtidigt. Underbar atmosfär och studenterna njöt av sin första kväll som vuxna.
Framåt ett halv två, började det sina på folk. Jag tänkte också gå hem, men Sevcan övertalade mig att stanna kvar. Jag klagade inte på det efteråt om man säger så.

• När stället stängde klockan tre tog det dock nästan fyrtiofem minuter att få ut Sevcans jacka. Jösses. Jag har en alldeles för snäll pappa dock, som stod och väntade på mig. Runt fyra var jag hemma och kunde med ett stort leende på läpparna ligga i sängen och tänka tillbaka på hela dagen. Så underbar.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized