Segerns förbannade sötma

Med blandade känslor sjöng jag mig ned för trapporna på Gamla Ullevi. Det här är sjunde raka matchen utan poängtapp och den här gången är det den klaraste av segrar mot vanligtvis så svårspelade Örebro SK. Man kan tycka att jag ska vara världens lyckligaste och le hela vägen hem, men jag klarar inte riktigt av det. Jag vet inte hur man gör för att hantera segerns sötma, hur man får den att stanna kvar i kroppen under en längre tid. Ofta spänner jag mig för att det blir för komplicerat och huvudet tänker framåt till nästa match, i vilken vi naturligtvis kommer att förlora. Jag viftar undan segern med en axelryckning och säger ”aah, men det var väl gott men nästa match vete sjutton alltså om ni inte tar”, tittar ned i marken och lirkar mig undan samtalsämnet snart.

Ett glädjeämne försvinner på mindre än en tiondel av tiden det byggdes upp under, det vill säga den glada känslan är över ungefär tio minuter efter att domaren har blåst i pipan. Det är också ungefär då jag kommer ut från arenan. Dopaminet slukas av kroppen och plötsligt sitter jag på bussen hem, stirrandes rakt fram med normala hormonvärden igen. Vid en riktigt stor vinst, så som derbyvinsten mot IFK Göteborg förra året, premiären i år – uppvisningen i effektivitet mot Öis – eller kvalet i Landskrona så kan det hålla i sig i ett par dagar, men då är segern så stor att det nästan är omöjligt att förstå det, och bara den delen tar ett tag att ta sig igenom. Nu tillhör jag ett konstant vinnande gäng (ta i trä och sånt där dravel) och det är den märkligaste känsla jag känt på mycket länge. Jag kan ju inte gå och stirra ned i marken hela tiden som om jag skämdes. För det gör jag inte.

Att vara gaisare är det bästa jag vet. Och det är helt sant, men jag pratar inte gärna om det.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Från en sak till en annan

Äntligen faller löven till marken och i de klara nätterna kan man redan tydligt känna doften av multna gula löv. Jag älskar hösten. Det är min favoritårstid och jag vet att jag måste akta mig för att enbart skriva i korta enkelsatsmeningar för jag har börjat läsa Jens Lapidus, men slängt boken i golvet fyra gånger nu och jag har bara tagit mig trettio sidor in på Snabba Cash. Jag förstår inte storheten, men jag fascineras utav Rives, som ni måste kika lite på. Han, till skillnad från nyss nämnde svenske författare, är alldeles fantastisk på språk och hypermodern känsloförmedling.

Så jag dricker mitt te, lyssnar och lär, försöker bli som någon annan. Med en personlig twist, för det vore någonting att hänga i julgranen. Det är då det är bra att pressa igenom en dåligt skriven bok.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Fint som snus

Så. Jag har ännu en gång sett Happy-Go-Lucky och njutit av engelsk, flummig diskbänksrealism igen. Mike Leigh vet verkligen hur man gestaltar ett talspråk på film. Det vet Ken Loach också. Helt fantastiskt i Looking for Eric. Nu ska jag nog kunna skriva en recension på den också, Happy-Go-Lucky alltså.

Jag har verkligen saknat Vapnet. Vapnet, höst och te. Inte riktigt fulländat, men ändock en bit på vägen.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Extrainkallat inspirationsmöte

Yeah. Jag lever och du hittar mig framför teven i natt.

Into the wild. Inspirationsmöte med mig själv. Bra skit.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Inspirationskälla nummer ett

För några dagar sedan, ja det är nästan en vecka sedan nu, publicerade New York Times en artikel om regissören och kreatören Spike Jonze. Jag har tidigare vurmat för hans arbete och även hans avslappnade stil. Han och hans vänner och kollegor berättar om arbetet kring den kommande filmen Where The Wild Things Are som är baserad på Maurice Sendaks barnbok, men även om hur Spike kom att hamna där han är i dag.

Det är ungefär precis den vägen som en liten svensk yngling här vill gå. Jag ska bara ta tag i det och sätta i gång. Ja, precis nu faktiskt. Vem är på för lite location spotting?

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

2-1

Okej. Kan vi alla enas om att Zlatan är gudomlig?

Han har fått stor självdistans, och det känns som om den har utvecklats sedan han fick sin första son. Jag tror det är något speciellt, det där med att bli farsa. Det får till och med Zlatan att mjukna. Han har precis avgjort en match på övertid för andra gången i ett och samma mål, med fyra års mellanrum och han har mage att skoja och säga att det var hans snyggaste genom tiderna i studion tillsammans med Ola, Ola och Olof (Wenström, Andersson och Mellberg). Fantastiskt.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

En nostalgitripp (Nytt mål i sikte)

För två år sedan vaknade jag upp i en främmande säng strax efter klockan åtta. Det var några minuter innan väckarklockan gick igång, och i stället var det ett sms som väckte mig. Sms:et kom från en av mina kusiner och det är inte speciellt ofta hon skickar sms, så jag blev glatt överraskad. Att höra hemifrån kändes redan lite exotiskt men samtidigt betryggande, för strax skulle jag gå ned till köket och äta frukost för första gången hemma hos min värdtant i det typiskt engelska radhuset i Portslade utanför Brighton.

På sätt och vis var det oerhört skönt att Shan, min tant, inget visste, men samtidigt så kändes det lite underligt att äta frukost på sin födelsedag, ensam i köket hos en helt främmande människa. Jag ska inte säga att jag inte gillade det, men det var underligt. Ingen tårta, inget paket på sängen och ingen, förutom Sigrid då, som visste något om det. Dessutom var det första dagen i skolan, ja min allra första dag på universitetet till och med.

På väg in till stan efter skolan tisslades det lite grann bakom mig; Sigrid och en viss Hanna fnittrade förtjust. Emelie och Johanna fick också nys om spektaklet, men jag bad om att inte göra det till en stor grej. Och det blev alldeles lagom, där efter att vi köpt kontantkort till mobilerna, haft lite sightseeing och gått en promenad längs stranden och ut på piren i kvällssolen, gick vi till puben vid centralen för att dricka våra första riktiga pints.

Red Stripe kommer för alltid vara ett oerhört speciellt öl. Det kommer naturligtvis också puben att vara med, som vi senare upptäckte, en mysig takterrass dit man nådde via vad som kan vara världens smalaste stentrappa. Då fyllde jag nitton och var ute på mitt första stora äventyr på egen hand.

I dag fyller jag tjugoett och är i början av planeringen av mitt nästa stora äventyr som jag hoppas blir av i vår och sommar.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized