Drömmar

För några nätter sedan hade jag en mycket märklig dröm. Jag befann mig plötsligt i spelargången på en okänd arena, men man kunde höra You’ll Never Walk Alone sjungas i publikmassorna som bänkat sig för att se den här premiärmatchen. Jag hade ljusblå tröja på mig, med nummer två på ryggen och fick besked om att spela högerback.

Helt plötsligt var spelet i gång och mitt lag blev snabbt tillbakatryckta. Någon gång under pressen ser jag Micah Richards och Richard Dunne i likadana tröjor som jag. Laget jag spelar för är ju för sjutton Manchester City och vi spelar mot Liverpool i Premier League-premiären. Jag får bollen och rensar i väg den mot en djupledsspringande rödlätt kille. Han når inte riktigt bollen och när han vänder sig om för att visa att det var en bra slagen boll, visar det sig vara Rasmus Elm som spelar i mitt lag. Och någonstans där slutar drömmen eftersom jag sparkat av mig täcket och nu vaknar av att jag ligger och är svettig och skakar av köld.

I dag kom det fram uppgifter angående att Rasmus Elm är aktuell för Manchester City, ja de har till och med haft scouter på plats på Fredriksskans för värdering under Kalmar FF:s toppmatch mot Elfsborg. När jag läste detta kom naturligtvis drömmen tillbaka till mig och jag började fundera på hur mitt liv skulle sett ut ifall jag inte haft ett kaputt knä. Kanske, men man vet aldrig. Och det gjorde mig lite deprimerad.

Hur som helst. Det vore väl fantastiskt häftigt om Manchester City, klubben som värvat storspelare efter storspelare, nu satsar på en svensk icke färdigutvecklad talang i stället. Men det vore inte det bästa för svensk fotboll och framförallt inte för Rasmus själv, såvida han inte har oanade stålmannenkrafter inom sig att plocka fram ur sitt, förmodligen, fjuniga bröst. Ska han till England torde Everton eller Fulham vara rätt väg att gå och kanske då helst de förstnämnda. I Liverpoolklubben tror jag att han har kapacitet att slå sig in och då är det nog mer utvecklande att få spela i ett lag som i allra högsta grad kämpar om att slå sig in bland de stora fyra (de kom femma, dock nio poäng bakom Arsenal på fjärdeplatsen, och tio poäng före Fulham på den sjunde).

Själv skulle jag tacka nej till att spela för Manchester City, dels för att jag ett ben i United-lägret, men också för att jag aldrig skulle vilja spela i en matchtröja där klubbmärket inte sitter till vänster, så som om det vore där man tänker sig ett hjärta. Det finns inget större misstag än att sätta klubbmärket mitt på bröstet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s