Jag är pseudoheroinist

Love is my drug, is my heroin sjunger John ME i sin hitsingel från tidigare i vår. Den textraden är precis och jävla fantastisk. Eller jag antar det, jag har ju aldrig testat heroin, bara läst om dess effekter. Jag har ett annat beroende, med likartade symptom som heroin.

Drogen är ett högst beroendeframkallande otyg som ger en stunds upprymdhet, avslappning och bortglömd ångest. Den som tyvärr blivit beroende kommer däremot att drabbas av muskelkramper, illamående och sömnsvårigheter. Tills att man får en ny dos. Problemet är att det blir svårare och mer sällsynt att kunna få en sådan där stund av bortglömd ångest och välmående ju längre man är beroende. Det är det som gör det så svårt att komma ur. Man vill så gärna än en gång uppleva det där ruset.

GAIS är en högst beroendeframkallande klubb. Ett mål, en vinst eller ett spännande nyförvärv ger en upprymdhet, en stunds avslappning och mängder med bortglömd ångest. Effekten är dock kortvarig, speciellt för en som varit i klubbens grepp ett tag. Ångesten kommer snabbare än en chartrad jumbojet, och genast börjar nervositeten framkalla svettningar och nätterna riskerar att sönderhackas av urusel sömn. Som sagt, ju längre man varit med, desto kortare blir njutningen av drogen, men man letar fortfarande och hoppas att det ultimata ruset ska komma till en som det gjorde de första gångerna.

Den här söndagen krampade det i magen, dagarna till det grå håret blev färre och hjärtproblemen kändes nästan som om de vore på gång redan i dessa unga år. Tills det att Wanderson slog en frispark som nye Calum Angus fick några hårstrån på och bollen gick in i mål i den absolut sista sekunden. Bollen. Sprutan. Målet. Heroinet. Sak samma. I det ögonblicket försvann ångesten och ersattes med värme, lugn och eufori på samma gång. Ruset håller i en stund, den här gången till att jag kommit utanför arenan. Då slog världen tillbaka och sömnproblemen lär inte vara borta i natt. Det var trots allt bara en poäng, trots att den kändes som nio, minst. Men jag älskar fortfarande GAIS. De är mitt heroin.

GAIS kommer igen. Förhoppningsvis blir det fler rus, och än så länge väntar jag på det där Kalmar 99-, Landskrona 05- eller Blåvitt 1:a september-ruset. Tills vidare blir det sömnproblem, svettningar och oro. Som för alla andra. Om det är mer hälsosamt än att knarka på riktigt, det vetefan egentligen, men jag vet att det ger mig oerhört mycket mer och är fortfarande en gnutta billigare än några gram på gatan.

Jag är stolt pseudoheroinist.

Ja, alltså… gaisare.

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Jag är pseudoheroinist

  1. Och på måndag ska vi knarka det igen. Frågan är hur tidigt ångesten kommer? Fem min in i första eller kanske inte alls? Vem vet? GAIS är lite som GHB, kan gå bra och du kan dö.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s