Det var söndag, mina barn, och det var en stor dag för alla gaisare

Så kanske jag skulle inlett mitt historieberättande för mina barnbarn när jag får berätta om den historiska första matchen på Gamla Ullevi. Jag var där. Jag var ung. Jag var fri. Kanske skulle jag fortsätta något sådant här. Påminner ni mig, så kanske jag kan göra en bättre historia senare. Några timmar efter matchen, utan egentligen perspektiv, skriver jag det här.

Jag hade mycket svårt att sova i natt. Nervositeten låg som ett lock på alla andra känslor för vad man än höll på med påminde vad som helst om söndagens stora höjdpunkt. Mammas födelsedag i all ära, hon får ursäkta och be om ett hejdundrande firande nästa år.

Sömnen stördes första gången någon gång kring halv sex på söndagsmorgonen. Jag blinkade yrvaket och letade upp flaskan med sockerstinn Pepsi bredvid sängen. Somnade igen.

En halvtimma senare, samma sak.

Och igen.

En gång till, tyckte huvudet.

Varje gång vaknade jag med flera kalla kårar längs ryggen. Jag hallucinerade till och med att klockan var tre. Att jag missat matchen och att det var för sent att ta sig in. Det krävdes flera kraftiga blinkningar för mina ögon att förstå att det stod tio och inte femton på klockan.

Utanför arenan. Trångt, stimmigt och förväntansfullt. Jo, förväntansfullt på alla sätt och vis. Det råder en alldeles speciell stämning utanför arenan, man vet inte riktigt vad man kommer få se. Det är en helt ny arena, det är årets första tävlingsmatch, det är mot en oberäknelig nykomling och det är till råga på allt derby. Frågan är om det någonsin kommer kunna bli en mer spänd stämning.

Mycket folk, men inte trångt ut mot kanten där jag och min pappa står. Längs med sidlinjen kan vi till och med hävda att vi har bättre sikt än linjedomaren ifall bollen är ute eller ej. Härifrån är dock offsidelöpningar omöjliga att avgöra. Ändå kommer jag på mig själv att skrika hur solklart regelbrott det är när Santos kliver igenom. På reprisen ser man att det var med en nätt decimeter. Känslorna rinner över när en gaisare blir knuffad i ryggen men inte får frisparken med sig. Det svärs, skriks och gormas.

Något bittert låg kanske kvar efter att Örgryte fått kvittera minuten tidigare. Då hade GAIS redan gjort mål. Ett klassikt Buster-äventyr fick ett magiskt slut på sin inledning samtidigt som det bara var försmaken av vad som komma skall. Pär Ericsson. Ynglingen från Karlstad som var på Öisgården, fick nys om ett ställe på andra sidan motorvägen och skrev på kontrakt för de grönsvarta. Helomvändningen kostade honom platsen som målspruta i tredjedivisionen mot en anfallsroll i Degerfors som låg i botten av Superettan. Efter nyår började det allsvenska äventyret på allvar och på vilket sätt sedan. I premiären mot samma Örgryte han nobbat halvåret tidigare stöter han in Gamla Ullevis första mål någonsin efter att öismålvakten sjabblat. Sedan är han en lindströmsk fot och en mållinje ifrån att pressa in sitt andra. Tur då att denne Lindström också gör sin riktiga debut för GAIS och fortsatte trycka in bollen i nät.

Alla eventuella bittra miner försvann då Lycén dessförinnan placerat in tvåan och när Wanderson vräkte in fyran var glädjeyran total. Tre mål på fyra minuter. Det svärs, skriks och jublas.

Pang.

Pang.

Pang.

Trots att Frölundas indianer aldrig kommer få spela på Gamla Ullevi var det vilda västern som kommit hit. Och när vi sjunger om hur vi leder Allsvenskan efter att femman smällts in av Lindström var det omöjligt att inte få gåshud.

Att nypa sig i armen ansåg jag vara dumdristigt, för att vakna ur den här makalösa drömmen var det sista jag ville göra i det här läget.

Visst. 53-47 till Öis i bollinnehav.
Visst. 11-0 till Öis i hörnor.
Visst. 6-6 oavgjort i skott på mål.
Det står fortfarande 1-5 till GAIS på resultattavlan.

Efter matchen, på väg hem, sitter man bara och ler. Det är ljust i hjärtat och inte mycket ser ens ut att kunna kasta en skugga över vad man precis upplevt. Inte ens webbtidningarnas rubriker känns särskilt svarta och nedlåtande längre. När sedan Manchester United vänder på steken mot Aston Villa i en match där hopp och förtvivlan gick hand i hand, genom en sjuttonårig italienare som gör sin Premier League-debut och gör mål i nittiotredje minuten, ja då är dagen gjord och ingenting, absolut ingenting kan få ned mig på jorden.

I morgon kommer jag vakna med ett leende, men sätta ned fötterna på golvet och koncentrera mig på nästa uppgift.

Den att hoppa på ett flygplan till New York.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s