Du ser sliten ut

Jorden snurrar vidare i full fart. En hiskelig fart vi inte känner av. Det är så tyst det kan bli i ett rum nuförtiden. Utifrån hörs en avlägsen bil, nattens sista buss och vindens vinande. I natt är det nästan så att man kan höra hur snön landar på marken. Ja, det snöar och det märkliga skenet från marken möter himlen som är upplyst av tusentals gatulyktor. Skyn blir lila och omöjlig att ta till sig. Helt utan perspektiv, som en treårings teckning. Inte utan djup, för annars skulle inte tanken slagit så hårt.

Världen surrar. Det kan aldrig bli helt tyst. Och om det mot förmodan blir tyst hörs mina egna tankar gnida sig mot varandra och i vändningarna hörs hjärtslagen. Enda gången det blir riktigt tyst är när vi dör, tänker jag och vänder upp huvudet så jag från huvudkudden ser ett upp och ned-vänt träd och den underliga lila himlen. Svarta konturer mot en lila himmel, saknas där bara en eller ett par fåglar och vi har ett populärdeprimerat tvåfärgstryck.

På grund av att det aldrig blir helt tyst, kan jag inte sova. Tankarna blir för tydliga. Sömnen kommer inte för jag är inte tillräckligt trött. Tjugofyratimmarsdygnet är inte gjort för sådana som mig. De som är tåliga, klarar sig utan föda i evigheter utan symptom. Jag är inte gjord för det. Kanske. Fan, jag vet inte. Har aldrig gjort, gör inte. Kommer kanske göra.

Jag är på väg vidare i livet, tänker jag, och är på väg mot mina drömmar men för att lyckas komma dit måste jag vara på det klara med vilka tankar som kommer att fungera innan jag faktiskt är där och det enda jag är säker på, är att jag inte kommer att somna än på ett tag. Det är för många tankar att ta itu med. Och det kommer få till följd att ögonen ser tröttare ut, skägget mer ovårdat än vanligt och hållningen ska inte ens kommenteras. Men inuti påverkas jag inte lika mycket. Tanken är med i huvudet, och jag är precis lika dum och tankspridd som vanligt. Ändå kommer jag få höra det på bussen till jobbet, i omklädningsrummet på jobbet, på trucken på jobbet, i kantinen på jobbet, överallt.

Var du ute igår eller? kommer mina kollegor att undra med ett snett leende som dåligt döljer de underförstådda fördomarna.

Nej, inte alls. Varför tror du det? frågar jag då förtvivlat tillbaka.

Nja, du ser sliten ut.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s