Om livet, universum och allting

Ursprungligen publicerat den 28 maj 2008 klockan 12:25.

University of Sussex ligger i utkanten av Brighton bland South Downs böljande kullar. När universitetet byggdes var arkitekterna tvungna att dölja det så gott det gick. Byggnaderna fick inte vara för höga och de skulle inbäddas av skog och ängar så att den sköna naturen inte skulle störas.

Jag och Hanna gick på många promenader runt om i Bevendean och Moulsecoomb och det var inte förrän man kom upp på kullarna man kunde se hur otroligt landskapet var. Staden nere vid havet såg ut som en liten gryta och det märktes framförallt på de nattliga vandringar vi åtog oss. Blinkande ljus från de centrala delarna med pubar och uteliv, varvat med de konstant rött lysande industriskorstenarna i Portslade och månens starka sken som gnistrade i havet. Känslan är svår att beskriva och inte heller bilder klarar av det.

Mitt i plugg och jakt på självförverkliganden och insikter gick jag och Hanna på en mindre upptäcktsfärd strax norr om universitetet i kohagarna och skogarna. Jag minns inte vilken månad det var mer än att det var för varmt för att vara oktober, men för höstlikt för att vara september. Vilket naturligtvis tyder på att det måste varit november, eller? Hur som haver, tiden spelar mindre roll. Sökandet och miljön var likadant samtliga månader. Vi klättrade över staket, filosoferade, pratade om livet universum och allting och sprang undan för kor som fått för lite kärlek. Det fanns tid och rum att slappna av i.

Under hösten gick vi även runt i ett annat skogsparti. Där gick vi vilse. Ganska så jätteborta var vi ett tag, och våra sinnen skärptes av att det för inte längesedan mördats en eller två ungdomar i just denna skog där vi befann oss i skymningstid. När det blivit ännu mörkare, snart svårt-att-se-var-man-sätter-fötterna-mörkt, går vi rakt in i en utbränd bil mitt i skogen. Den måste ha droppats från himlen, för dit går det inte ta sig och det gör oss ännu lite mer skärpta på ljud och ljusreflektioner. Men vi skrattar nervöst och skojar till det. Humorn finns alltid med oss och vi måste använda den. Vi ser ett par gatlyktor framför oss och vi har irrat oss ned till en tågstation vi känner igen. Den ligger bara ett par hundra meter från Hannas hus. När vi kommer ut ur skogen, till synes ur ingenstans, blir ett par powerwalkande tanter vettskrämda. Ljus, bebyggelse och gående tanter kändes betryggande. Nåja, allt är relativt.

Ungefär så såg det ut i höstas. Det var mörker, spänning och rädsla ena stunden. Andra stunden harmoni, trygghet och frihet. Det finns i mig, en fascination för båda delar och jag tror det är en del av livet, sådana här turer. Jag tänker mig att det är lite som med byggnaderna på universitetsområdet. Problemen får inte bli för höga och helst ska de bäddas in av en skön och harmonisk värld.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s