Monster

Ursprungligen publicerat den 30 oktober 2007 klockan 13:31.

Tung och fuktig ligger luften över kusten. På piren lyses staketen upp av gult lysande gatlyktor. Asfalten på kajkanten där staketen skyddar en från att falla är becksvart. Jag stödjer mig mot räcket och är tagen av den råa stämningen. Måste sätta den ena foten försiktigt framför den andra; svarta hål att falla i och krokben att snubbla på känns nära trots att inte en kropp är ute, men tusentals oroliga själar virvlar runt omkring mig. De mörkaste utav skuggor skönjs i ögonvrån. Hur de dansar och leker med mitt sinne. Ibland tränger vinden igenom min rock och jag känner hur missnöjda röster avlägset klagar över hur något lurat dem att kasta bort sitt liv. Dånet är öronbedövande, mängder av skrikande själar blåser in och kämpar för att nå tillbaka. Förgäves. Ett nytt försök, men ingenting kan få tillbaka det de en gång hade. Vågorna rullar in en efter en, min frustration ökar i styrka tillsammans med mullret. Jag står på kanten av piren med ilska i ögonen och skriker.

”Hur långt går du, för att uppnå alla själviska mål? Ord efter ord lämnar oss sårade, djupt sårade. Märker du inte hur du föder odjuren som lever inom oss? En dag kommer du stå upp till knäna med den skit du lämnar efter dig. Alla stackars lättlurade satar du har bedragit kommer inte att förlåta. Vart skall du gömma dig nu, nu när det är krig?”


Det tystnar och allt blir lugnt. Jag vänder ryggen till och vandrar därifrån. Jag inbillar mig, om bara för en stund, att jag räddat ett liv i kväll när jag ser en mörk gestalt gå upp från stranden. Snart blåser det upp igen. Inget hjärta eller samvete syns i det frustande svarta.


28 oktober, 2007
Det hade regnat hela dagen i Brighton. Havet var ilsket och en vän har mått dåligt. Vi har pratat mycket om havet, njutit av det under dagarna och pratat om att hoppa, om hur skönt det ibland skulle kunna vara att försvinna ned i det svarta. Låta sig dras med i vågornas takt. Jag tog en sen promenad på längs Seafront och kände stämningen av sorg och tappad livslust. På ett vis var det inbjudande, på ett annat – klart övervägande – var det, det inte alls.

Istället för öronbedövande ljud från havets krig med piren sjöng José González ljuva toner i mina öron. Mitt rytande är ett slags fri tolkning av låten ”How Low” från plattan ”In Our Nature”. Det bara klickade och historian var färdigskriven i huvudet innan jag gått därifrån.

Jag skrek aldrig på riktigt, men när jag ställde mig och tittade ut över havet bugade det och tystnade. Då jag vände ryggen till vrålade det till igen och jag kände mig i allra högsta grad vid liv och med kontroll över mig själv.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s